Att bota symtomen, inte orsaken

Idag läser jag att skolminister Jan Björklund vill "stå upp för de svaga eleverna". Det ska han göra genom att ge möjlighet att flytta mobbare till andra skolor. Detta är uppenbarligen så akut att det ska genomföras till och med innan regeringens hela nya plan för den framtida skolan läggs fram.

Men mobbarna är inte de elever som klarar sig bäst i samhället. De är istället några av de som presterar sämst och får de absolut sämsta jobben vad gäller både arbetsmiljö och lön. Så nog kan man säga att även mobbare behöver stöd. Jag vill inte på något sätt försvara mobbningen. Tvärtom. Men så länge vi har en miljö som framkallar osäkra och svaga elever, kommer det att finnas mobbare.

Skolbyte är kanske inte alltid en dålig lösning. Men Jan Björklund prioriterar att ta bort symtomet - mobbaren - istället för att försöka lösa grundproblemet. Det som gör att mobbaren känner att han är tvungen att mobba. Normalt blir ju inte mobbaren en tryggare människa för att han eller hon måste byta skola.

Jag vet efter över fem år som lärare att det naturligtvis finns stökiga elever. Men jag vet också att mobbade elever har betydligt mycket mindre möjlighet att bli sedda i en stor klass. Så vad jag vill veta av skolministern är: "När får vi grundskoleklasser på max 22 elever? Och när kommer gymnasieklasser på max 25?" Det behövs. Idag. Före allt annat. Men om sådana mål har jag inte läst en rad.