5 februari 2009

Inte bara förlorare när polisen förnedrar

Yes I know my enemies: They are the teachers who taught me to fight me. Compromise, conformity, assimulation, submission, ignorance, hypocrisy, brutality, the elite. All of which are American dreams.Dagens stora skandal måste väl ändå vara Malmöpoliserna som kallat ungdomar för ”blatte” och ”apa”. Flera media, bland annat DN, skriver om händelsen, och man har också möjlighet att höra det på riktigt och se polisens egen film.

Det här är naturligtvis oerhört tragiskt, men inte bara på de sätt som man ser först. Visst – det är något ordentligt snett när polisen, med sin myndighetsutövning, ser på civila som mindre värda. Ingenting positivt kan komma utav det, och frågan är om de ska fråntas möjligheten att möta andra än just poliser i yrket.

Men det som skiner igenom för mig är att ungdomarna och polisen får mindre förtroende för varandra, medan de som sitter högst upp på samhällsstegen och som gjort att vårt samhälle har dessa klyftor, går fria. De som sitter med mångmiljonvillor, höga löner, fallskärmar och bonusar, och vars levnadsstandard inte påverkas nämnvärt om de får en halv miljon mindre i inkomst ett år.

Hela vårt samhälle går ut på att slicka uppåt och sparka nedåt. Och vägen mot guld och rikedomar kan man bara gå ensam. Bli din egen lyckas smed. Om du inte lyckas, så har du inte varit tillräckligt driven, och får skylla dig själv. De som har årslöner på miljonbelopp har förtjänat dem för att de varit smarta och arbetat hårt.

Skulle ungdomarna se samhällsmönstret, skulle de kunna organisera sig för att förändra på allvar. Jag kan dock inte anklaga dem för att inte komma på det själva, eftersom väldigt få vuxna kan se samhällsstrukturen och läsa av vad som egentligen är fel i den.

På något sätt måste vi bli av med det maktmissbruk som poliser emellanåt gör sig skyldiga till; skjuta mentalt sjuka till döds, stoppa demonstrationer som fått polistillstånd och regelbundet övervåld. Rasistiska tillmälen är bara symtom på ett stort problem – inte problemet i sig. Och problemet ligger inte främst hos polisen, utan mycket högre upp.

Men oavsett mitt resonemang ovan, ska det bli intressant att höra poliserna förklara sig i en kommande rättegång. Om det nu blir någon sådan. Det tenderar ju att inte bli det när poliser åtalas. Och blir det rättegång får de knappt en knäpp på näsan. Inte för att jag är för hårdare straff, men myndighetsutövare måste sköta sig lite bättre än andra. Särskilt såna med både batong och pistol.

29 januari 2009

Behandla andra så som du vill bli behandlad?

Förra gången jag vabbade, alltså var hemma från jobbet för vård av barn, var i november. Det tog ungefär två månader för Försäkringskassan att betala ut pengarna. Det drabbade mig verkligen inte i någon större utsträckning, eftersom jag inte måste vända på precis varenda slant för att få månaden att gå ihop.

Den 9 januari vabbade jag igen. Den här gången har jag dröjt lite med att skicka in intyget som regeringen tvingat Försäkringskassan att kräva in från vabbande föräldrar – i skrivande stund 15 dagar sedan jag fick blanketten i min hand.

Döm därför om min förvåning när jag idag fick ett brev som gick ut på att jag snarast måste lämna in intyget. "Om du inte lämnar den här uppgiften senast den 12 februari 2009 kommer ... din begäran kommer att avslås och ingen ersättning betalas ut för den 9 januari", kunde jag läsa i det korta, hotfulla brevet som avslutades med orden "Med vänlig hälsning".

Jag har inte i min vildaste fantasi tänkt att det skulle vara speciellt bråttom. Och absolut inte när Kassan själv dröjer upp till tre månader med att betala ut pengar till de som gjort rätt på alla sätt och vis. Inte ens ett ord om omprövning eller överklagande.

Jag förstår att Försäkringskassan har mycket att göra, och socialminister borde ha gjort något åt deras arbetsbelastning för länge sedan. Men någon jävla måtta måste det väl vara på fräckheterna?

21 januari 2009

Ulf Carlsten har lämnat oss

Den fina bilden på Ulf Carlsten tagen av Göran Johansson har jag lånat från rackis.se. Jag hoppas Göran förlåter mig.På något vis trodde jag aldrig jag skulle skriva det här. Men Ulf Carlsten, mannen som personifierade Rackis för de flesta musikintresserade Uppsalabor, avled klockan fyra i morse. Än så länge vet jag inte orsaken, men det lär väl stå i UNT när de väl får upp ögonen på denna Uppsalas största (och hittills tråkigaste) nyhet i år.

Jag lärde känna Uffe när jag jobbade på tidningen Uppsala Demokraten som nöjesredaktör. Han bokade band till Rackis, och jag listade kulturhändelser - bland annat musiken på Rackis, förstås. Vi pratades vid någon gång i veckan och han som egentligen hade viktigare saker för sig berättade glatt om vilka band som skulle spela. Och jag fick naturligtvis komma in gratis på alla spelningar för att ta del av kulturlivet mitt i studentområdet.

Uffe lät mig också hålla en födelsedagsfest på Rackis i juni 1995. På scen stod Daniel Reichbergs Hot Breeze som spelade hårdrock inför fler än hundra personer. Jag hade jobbat hårt för att det skulle komma så mycket folk, och det var säkert lönsamt att ha så många där en onsdag, men hur skulle Uffe veta det när han tackade ja?

Det var ju lite si och så med möjligheterna att driva Rackis, så källarlokalen på Rackarberget fick stängas och drevs sist jag såg av någon kulturförening med utländskt ursprung. Inget fel i det, men det blev aldrig mer några schyssta gig i den lokal där man var ett med bandet mer än i någon annan konsertlokal jag varit i.

Jag kände verkligen inte Uffe närmare. Han hade förmodligen sin gräns för hur han släppte de flesta in på livet, och så måste man väl vara som halvofficiell person. Jag tror att det var många som hade ungefär samma relation som jag - ingen närmare kontakt, men han var ändå stenhårt uppskattad av alla jag vet.

Jag trodde inte heller att det skulle bli så jobbigt att skriva om Uffes bortgång. Men en legend har lämnat oss. Räkna med många hundra på begravningen - och kondoleanserna lär bokstavligt talat strömma in från hela världen. Ulf Carlsten blev 57 år.