ABBA-museum - så ofarligt

Då var det klart - om ungefär två år ska ett Abba-museum stå klart i tullhuset vid Stadsgården i Stockholm. Det kommer att locka många svenskar och förhoppningsvis ännu fler turister.

Jag var själv och såg Abba - the Exhibition på Nordiska Museet för några år sedan. Den var välgjord och givande, även om man inte fick någon närmare inblick i gruppens medlemmar. Istället fokuserade man mer på musiken (vilket i och för sig var bra) och din epok som musiken var en del av. Och så fick vi alla höra låten "Hovas Vittne" som delades ut på en röd tolvtumssingel till gästerna på Stikkan Andersons 50-årsfest 1981. Det var läckert för någon som är så pass musikhistoriskt intresserad som jag.

Det är dock typiskt att ett Abba-museum kommer först av alla större museer över svensk populärmusik. Visst - de var stora i många delar av världen, och museet kommer att bli populärt. Men Abba är också en grupp som inte stack ut på något vis. Idag är Abba mer rumsrena än någonsin, och det är knappast kontroversiellt att sätta upp ett museum över en sån exportartikel.

Efter Abba-museet väntar vi bara på att svensk punk och progg får varsina museer. Visst - dessa stilar sålde kanske inte så mycket utanför Sverige (även om skivorna går för dyra pengar till Japan), men punk och progg har påverkat svensk musik minst lika mycket som Abba. Men av någon anledning verkar delar av vår musikhistoria vara väldigt svår att komma ihåg.

Dansa din djävul

Visst gick fredagens spelning bra. Det var förmodligen den bästa spelning jag haft där sen jag fick förtroendet första gången. Några trotjänare har man alltid - de som går upp på dansgolvet så fort det är något. Och några dansar riktigt bra också, så att det är en fröjd att se.

När det gällde min egen dans så höll jag mig ytterst sparsam. Jag tror att jag var upp på dansgolvet i tio sekunder och insåg att min förmåga inte blivit större sedan förra gången jag försökte. Och ingen annan hade någon tilltro till min förmåga heller, eftersom ingen bjöd upp. Men jag kanske såg så upptagen ut bakom min dator.

Och julmaten var alldeles utmärkt. Tack, trivselkommittén. Det var en mycket bra kväll, och jag är glad att jag blev inbjuden.

Resten av helgen har varit mycket slappande. Ett par julklappar har inköpts, och julafton har planerats lite noggrannare. men det blir väl lika stressigt på julafton som alla andra år. Eller så tar man det helt enkelt lugnt och gör vad man hinner, men stressar inte.

För övrigt har jag fått flera spontana positiva kommentarer om min oranga tröja som jag köpte härom nyligen. Visst är jag glad att folk gillar det jag har på mig, men ... klär jag verkligen i orange? Hemska tanke!

Lose Ctrl. Gain Command.

För första gången på ett och ett halvt år (ungefär) har jag skaffat mig en tröja som inte är svart. Ta i trä. Men jag tyckte den var så himla läcker att jag faktiskt bara var tvungen att ha en.

Ja, den är nördig. Nej, den går inte att ha på jobbet. Och nej, orange är säkerligen inte min färg. Men ändå.