Simpsons är huvudsaken

Nu har jag varit på rea. Nej, det har inte blivit någon bokrea hittills, och det återstår att se om det blir.

Det blev istället rea på Simpsons-boxar på cdon.com. 440 spänn fick jag lägga för säsong 7-9 i huvudboxar (se Marge intill). Och jag fick paketet idag. L var mycket nyfiken på paketets innehåll, men sedan vi öppnat paketet och jag förklarat att jag var väldigt rädd om boxarna, gick hans intresse snabbt över till Bolibompa och Mamma Spindels alla små kryp. 

Säsong 7-9 tillhör de som gått i repris med skrämmande regelbundenhet i våra reklam-tv-kanaler, men några har jag kanske bara sett en gång. Och det ska bli skönt att se alla avsnitten någon gång tillsammans med L. I kronologisk ordning. Utan reklam. Bara det gör det värt varenda öre.

Nej, det är inte slut. Ännu.

Läser med stor regelbundenhet Ana Udovics blogg med lika stor behållning. Inte bara för att vi är en aning bekanta, utan också för att hon skriver på ett sånt sätt som jag skulle vilja kunna skriva.

För ett par veckor sedan undrade hon om hur vår planet mår under rubriken "Är det slut nu?", och hon skrämde upp mig rejält. 25 procent av Nordpolen borta nu och resten puts väck om ytterligare tio år om vi inte ändrar beteende radikalt.

Därför blir jag också extra rädd när jag hör finansminister Anders Borg som i Ekots lördagsintervju förra lördagen så oerhört tydligt sätter ekonomin före miljön. Jag har inte alls svårt att förstå borgare som försvarar den så kallade marknaden. Det jag har svårt för är hur vissa av dem försvarar den från samhällelig inblandning även när det är så förbannat bråttom för att klara vår överlevnad.

Så: Nej, Ana, det är inte slut. Ännu. Men vi måste inse att oavsett vad vi har för uppfattning om hur vårt samhälle måste skötas, så talar naturen sitt tydliga språk. Och än så länge har vi inte lyssnat.

Idolerna tillbaka - eller åtminstone två fjärdedelar

Kiss kommer tillbaka till Sverige. Det var nu snart åtta år sedan jag såg dem, om jag minns rätt. Men då var det hela originaluppsättningen - den som lärde mig att musik kan vara något större än själva livet, och som jag följaktligen dyrkade djupt.

Kiss var en starkt bidragande orsak till det musikintresse som följt mig genom livet, och som jag är övertygad om har räddat det lilla förnuft jag har kvar i denna vansinniga värld.

Mitt problem är att det är bara Paul Stanley och Gene Simmons som är med från originalsättningen. De andra har sina randiga och rutiga att inte följa med. Visst - ersättarna är kanske bättre musiker, men det hör inte hit.

Så om jag tidigare stått längst fram på Kiss-konserter, framför Ace Frehley, så kommer jag nu istället att stå på vänster sida, framför Gene. Visst - det kommer att bli bra, men men det är inte samma sak som förr. Uppenbarligen är barndomsminnen en känslig sak.

Ska gravida kvinnor undantas från konfliktåtgärder?

Läser på Dagens Industris webbplats "Dina Pengar" hur hemskt det är att facket satte in stridsåtgärder mot en företagare som har två konditorier i Örebro. Anledningen? Hon hade haft det jobbigt med sin graviditet.

Jag har verkligen inga problem att förstå att en graviditet kan vara jobbig. Men ingenstans sägs ens att kvinnan varit oförmögen att arbeta. Tvärtom hade facket raskt fått ett nej när hon blev ombedd att teckna kollektivavtal.

Nej, det hela handlar nog om att hon ville fortsätta betala under minimilön till flera anställda och dessutom inte vill låta sina anställda få större inflytande på sin arbetsplats. För till syvende og sist är det inte bara en persons företag det gäller. Det gäller andras lön och arbetsmiljö. Och det måste facket även kunna få förhandla om, även om motparten är gravid.

Stridsåtgärderna sattes in på fettisdagen och fick avsedd verkan. Mycket lyckat. För semlor är gott - med eller utan varm mjölk - men de ska vara schysst tillverkade.

Föredettingar in i rampljuset

Prince tar The Pirate Bay till domstol. Och Village People. Jag häpnar. Jag kan inte låta bli att undra vad i helskotta de har att tjäna på att stämma. Och Village People, som hade sin storhetstid för mer än 25 år sedan med YMCA och In The Navy för att nämna några - är detta deras dödsryckning? Inte lär varken karriär eller ekonomi blomstra efter detta publikfjärmande drag.

Jag har all respekt för artister som vill ha betalt för sina konstnärliga insatser. Men inte tusan är ett åtal mot en svensk länkwebbplats (som inte innehåller några olagliga filer) lösningen på problemet. Klara steg mot en lösning vore istället sänkta skivpriser, möjlighet att köpa musiken i oförstört format utan kopieringsskydd och framför allt enklare sätt att köpa.

Även om alla torrentplatser i hela världen skulle stängas, så skulle inte fildelningen sluta. Alla vet det - men vem tar det första steget att erbjuda sin konst på ett sätt som gör det fördelaktigt för dagens internetanvändare att faktiskt köpa musik?

Själv köper jag nya skivor regelbundet. Och använder fildelning för att lyssna in mig på något. Just nu är det Adele och debut-LP:n "19" som är ett presumtivt köpobjekt. Jag har två kompisar som oberoende av varandra åker till London och ska köpa skivor till mig. En av dem får nog äran att göra inköpet. Förra helgen åkte en annan kompis till London och köpte Amy Winehouse "Back To Black" och två Foo Fighters-singlar. 186,25 för underbar musik med suveränt ljud och snygga omslag.

Fildelningen är här för att stanna. Frågan är inte ens om mediabolagen kommer att förstå nyttan med den. Frågan är när.

Mådan avslöjar agendan

Jag har precis lyssnat på Ekots lörsdagsintervju med Maud Olofsson. Hon drar det gamla vanliga tugget om högt skattetryck, att de dåliga resultaten i opinionsundersökningarna inte beror på regeringens politik och att regeringen gör ett bra jobb.

Det är naturligtvis alltid tillräckligt för att irritera de flesta. Men det som fick mig att bli riktigt förbannad var när hon började prata om hur hon upplevde Kina. "Jag tror inte att Kinas konkurrenskraft i första hand är låga löner", säger hon. Hon pratar om kinesernas driv och målmedvetenhet att växa och utvecklas. Att "varje anställd vill tjäna mer pengar" är också oerhört viktigt för Kinas tillväxt.

Har Maud Olofsson missat att arbetsförhållandena på många ställen i Kina är så vidriga att företagsledarna skulle få fängelse i Sverige om de gjorde likadant? Jag skulle inte handla med någon som slår sina barn eller sin fru. Jag har därför inte heller någon lust att stötta en regim som använder förtryck av medborgarna som konkurrensmedel. Och jag är fullkomligt övertygad om att regimen vet om mycket av detta, men utför närmast kosmetiska åtgärder när de blir tvingade.

Sen hävdar också Olofsson att målmedvetenheten på miljösidan är viktigt för Kinas tillväxt. Jag undrar varifrån hon fått det. De stora organisationer som köper saker från Kina struntar blankt i miljöfrågorna. Så länge de kan utan att konsumenterna protesterar. Så fungerar marknadsekonomin.

Sen berättar Olofsson att de lokala partiledarna pratar miljöfrågor efter att partiets president har pratat om det på kongressen. Hon tycker det låter positivt. Jag tycker det låter som en oligarki. Ett antal partitoppar använder partiet och kommunismen som symbol för att genomföra en kapitalistisk diktatur. Och vi köper det. För vi har pengar att tjäna på kort sikt jämfört med att handla från schyssta länder.

"40- och 50-talen var också en bra tid i Sverige, då vi hade det lite kärvt. Då fanns en drivkraft i och med att man kunde jobba lite mer och då köpa bilen man ville ha eller huset man ville flytta in i. Idag har vi inte det, och drivet är då borta. I Kina har de drivet."

Så det är tydligen till Kinas nivå vi ska. Har vi inget att drömma om, så kan vi inte jobba hårdare. Och kan vi inte jobba hårdare, så kan ju inte de som äger företagen tjäna mer pengar på vårt arbete.

Titellänken leder direkt till mp3-filen med intervjun. Lyssna och förfasas.

Nedladdningar

Jag har fallit som en fura för Lily Allens skiva "Alright, Still". Det är sällan man läser om en skiva i dagspressen (och absolut inte kvällspressen) och där läsningen lockar till köp nästan utan att ha hört musiken först.

Lily Allen är något annorlunda. Jag har lyssnat om och om igen på skivan, och det är den enda skiva på några år som inte kan klassas som rock och som ändå kan spöa Amy Winehouses "Back To Black". Lily Allen har roligare, men musiken är definitivt inte någon lek. Reggae-, ska- och calypsorytmer (varav det senare endast en liten gnutta, så det inte blir för mycket) kan få nästan vem som helst att vilja svänga sina lurviga, och texterna lyckas vara en fungerande motpol. På något vis. Ja, ni får själva lyssna, så förstår ni.

Jag vet att jag borde hört skivan tidigare. Jag skyller mina musikaliskt inkompetenta vänner på mitt misstag. Nu är det upp till dem att sona sina synder. Och jag köper naturligtvis LP:n på Hot Stuff.

Låten "Friend Of Mine" innehåller dessutom ett utdrag ur The Specials "Blank Expression". Jag insåg att jag inte var först med att höra det, så jag tänkte läsa om någon skrivit om det på webben. Jag hittade inget läsvärt i frågan, men låten "Blank Expression" i Lilys egen version fanns i alla fall att köpa via iTunes Store. Det har funnits tillfällen då jag spenderat 9 spänn på sämre saker.

Dagens inköp

Stan Freberg: Presents The United States Of America Volume 1
Alice Babs: Alice Babs Bästa
Elton John: Goodbye Yellow Brick Road
Ola Magnell: Straggel Och Strul
Dio: Dream Evil
Chuck Berry: St. Louis To Liverpool
Aerosmith: Night In The Ruts
Frank Zappa: Sheik Yerbouti

Alltsammans för 160 spänn. Och så säger de att musik är dyrt nuförtiden. Jag fattar ingenting.

Inga nyheter är goda nyheter

Idag surfade jag till den stora morgontidningens förstasida och hände hur jag spände mig. Jag visste varför. Jag var beredd på att militären i Burma skulle ha dödat flera hundra medan jag sov.

Det var en märklig befriande känsla att läsa "KD under spärren". På flera sätt. Visst fanns det nyheter om Burma, men inga katastrofer som jag inte läst om redan igår kväll.

Idag har jag på mig en tröja som är det närmaste röda jag har. Vi får se hur det tas emot på jobbet. För det lär väl ändå inte vara någon annan som hörsammat den internationella vädjan om en röd tröja som protest mot militärens agerande i Burma!

Tystnaden bruten

Jag är ledsen för att ni få som läser det jag skriver fått vänta så länge på en uppdatering. Jag har helt enkelt haft för mycket i mitt lilla huvud - andra saker som av förklarliga och oförklarliga skäl prioriterats före 11147.

I och med detta inlägg har det redan blivit lite ändring på det. Men jag ska snart sätta fingrarna mot tangentbordet och berätta hur det är på det nya jobbet (där bara en läser min blogg såvitt jag vet, så jag kan vara ärlig) ;-), lite om konserten jag ska se i kväll och om den årliga surströmmingen jag ska äta i morgon.

I väntan på det kan ni alltid titta in på sverker.se och se vad jag gjort. Just nu är jag mycket nöjd, även om det bakomliggande programmeringsarbetet inte på något sätt är färdigt. Men fasaden ser bra ut!