Kiss kommer tillbaka till Sverige. Det var nu snart åtta år sedan jag såg dem, om jag minns rätt. Men då var det hela originaluppsättningen - den som lärde mig att musik kan vara något större än själva livet, och som jag följaktligen dyrkade djupt.Kiss var en starkt bidragande orsak till det musikintresse som följt mig genom livet, och som jag är övertygad om har räddat det lilla förnuft jag har kvar i denna vansinniga värld.
Mitt problem är att det är bara Paul Stanley och Gene Simmons som är med från originalsättningen. De andra har sina randiga och rutiga att inte följa med. Visst - ersättarna är kanske bättre musiker, men det hör inte hit.
Så om jag tidigare stått längst fram på Kiss-konserter, framför Ace Frehley, så kommer jag nu istället att stå på vänster sida, framför Gene. Visst - det kommer att bli bra, men men det är inte samma sak som förr. Uppenbarligen är barndomsminnen en känslig sak.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar