I fredags var jag och tittade på Roger Waters i Globen. Han har varit här som soloartist två gånger tidigare, och båda gångerna har jag haft någon usel anledning att inte gå. Men nu var det dags.Visserligen framförde han "The Dark Side of the Moon" i sin helhet, och Carol Kenyon gjorde en helt fantastisk version av "The Great Gig In The Sky", men det roliga var att höra några av Waters sologrejer live för första gången. Ja, han har ju gjort dem förut, men jag hade inte hört dem förut. "Perfect Sense Part 1 & 2" var jättebra, den nya (nåja, 2003 är nytt för att vara Waters) "Leaving Beirut" var förvånansvärt bra, och kopplingen vardag och världspolitik i nämnda låt var ovanligt bra.
Visst är det så att en artists mest krativa topp sällan kommer efter mer än 30 år i branschen. Men det hindrar inte att han eller hon kan göra bra saker. Det är inte alla som faller in i någon form av bekvämlighet och ger ut mer lättsmälta saker. Och Roger Waters har knappast blivit mer lättillgänglig. Istället går han vidare och söker nya musikaliska uttryck inom den ram han kan. Stundtals riktigt bra, sällan tråkigt, men framför allt alltid Roger Waters.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar