Mådan avslöjar agendan

Jag har precis lyssnat på Ekots lörsdagsintervju med Maud Olofsson. Hon drar det gamla vanliga tugget om högt skattetryck, att de dåliga resultaten i opinionsundersökningarna inte beror på regeringens politik och att regeringen gör ett bra jobb.

Det är naturligtvis alltid tillräckligt för att irritera de flesta. Men det som fick mig att bli riktigt förbannad var när hon började prata om hur hon upplevde Kina. "Jag tror inte att Kinas konkurrenskraft i första hand är låga löner", säger hon. Hon pratar om kinesernas driv och målmedvetenhet att växa och utvecklas. Att "varje anställd vill tjäna mer pengar" är också oerhört viktigt för Kinas tillväxt.

Har Maud Olofsson missat att arbetsförhållandena på många ställen i Kina är så vidriga att företagsledarna skulle få fängelse i Sverige om de gjorde likadant? Jag skulle inte handla med någon som slår sina barn eller sin fru. Jag har därför inte heller någon lust att stötta en regim som använder förtryck av medborgarna som konkurrensmedel. Och jag är fullkomligt övertygad om att regimen vet om mycket av detta, men utför närmast kosmetiska åtgärder när de blir tvingade.

Sen hävdar också Olofsson att målmedvetenheten på miljösidan är viktigt för Kinas tillväxt. Jag undrar varifrån hon fått det. De stora organisationer som köper saker från Kina struntar blankt i miljöfrågorna. Så länge de kan utan att konsumenterna protesterar. Så fungerar marknadsekonomin.

Sen berättar Olofsson att de lokala partiledarna pratar miljöfrågor efter att partiets president har pratat om det på kongressen. Hon tycker det låter positivt. Jag tycker det låter som en oligarki. Ett antal partitoppar använder partiet och kommunismen som symbol för att genomföra en kapitalistisk diktatur. Och vi köper det. För vi har pengar att tjäna på kort sikt jämfört med att handla från schyssta länder.

"40- och 50-talen var också en bra tid i Sverige, då vi hade det lite kärvt. Då fanns en drivkraft i och med att man kunde jobba lite mer och då köpa bilen man ville ha eller huset man ville flytta in i. Idag har vi inte det, och drivet är då borta. I Kina har de drivet."

Så det är tydligen till Kinas nivå vi ska. Har vi inget att drömma om, så kan vi inte jobba hårdare. Och kan vi inte jobba hårdare, så kan ju inte de som äger företagen tjäna mer pengar på vårt arbete.

Titellänken leder direkt till mp3-filen med intervjun. Lyssna och förfasas.

Nedladdningar

Jag har fallit som en fura för Lily Allens skiva "Alright, Still". Det är sällan man läser om en skiva i dagspressen (och absolut inte kvällspressen) och där läsningen lockar till köp nästan utan att ha hört musiken först.

Lily Allen är något annorlunda. Jag har lyssnat om och om igen på skivan, och det är den enda skiva på några år som inte kan klassas som rock och som ändå kan spöa Amy Winehouses "Back To Black". Lily Allen har roligare, men musiken är definitivt inte någon lek. Reggae-, ska- och calypsorytmer (varav det senare endast en liten gnutta, så det inte blir för mycket) kan få nästan vem som helst att vilja svänga sina lurviga, och texterna lyckas vara en fungerande motpol. På något vis. Ja, ni får själva lyssna, så förstår ni.

Jag vet att jag borde hört skivan tidigare. Jag skyller mina musikaliskt inkompetenta vänner på mitt misstag. Nu är det upp till dem att sona sina synder. Och jag köper naturligtvis LP:n på Hot Stuff.

Låten "Friend Of Mine" innehåller dessutom ett utdrag ur The Specials "Blank Expression". Jag insåg att jag inte var först med att höra det, så jag tänkte läsa om någon skrivit om det på webben. Jag hittade inget läsvärt i frågan, men låten "Blank Expression" i Lilys egen version fanns i alla fall att köpa via iTunes Store. Det har funnits tillfällen då jag spenderat 9 spänn på sämre saker.

Dagens inköp

Stan Freberg: Presents The United States Of America Volume 1
Alice Babs: Alice Babs Bästa
Elton John: Goodbye Yellow Brick Road
Ola Magnell: Straggel Och Strul
Dio: Dream Evil
Chuck Berry: St. Louis To Liverpool
Aerosmith: Night In The Ruts
Frank Zappa: Sheik Yerbouti

Alltsammans för 160 spänn. Och så säger de att musik är dyrt nuförtiden. Jag fattar ingenting.

Inga nyheter är goda nyheter

Idag surfade jag till den stora morgontidningens förstasida och hände hur jag spände mig. Jag visste varför. Jag var beredd på att militären i Burma skulle ha dödat flera hundra medan jag sov.

Det var en märklig befriande känsla att läsa "KD under spärren". På flera sätt. Visst fanns det nyheter om Burma, men inga katastrofer som jag inte läst om redan igår kväll.

Idag har jag på mig en tröja som är det närmaste röda jag har. Vi får se hur det tas emot på jobbet. För det lär väl ändå inte vara någon annan som hörsammat den internationella vädjan om en röd tröja som protest mot militärens agerande i Burma!

Tystnaden bruten

Jag är ledsen för att ni få som läser det jag skriver fått vänta så länge på en uppdatering. Jag har helt enkelt haft för mycket i mitt lilla huvud - andra saker som av förklarliga och oförklarliga skäl prioriterats före 11147.

I och med detta inlägg har det redan blivit lite ändring på det. Men jag ska snart sätta fingrarna mot tangentbordet och berätta hur det är på det nya jobbet (där bara en läser min blogg såvitt jag vet, så jag kan vara ärlig) ;-), lite om konserten jag ska se i kväll och om den årliga surströmmingen jag ska äta i morgon.

I väntan på det kan ni alltid titta in på sverker.se och se vad jag gjort. Just nu är jag mycket nöjd, även om det bakomliggande programmeringsarbetet inte på något sätt är färdigt. Men fasaden ser bra ut!

Se upp Skärblacka!

Ibland blir man lite extra stolt att komma från Uppsala, även om man själv inte alltid bidragit till det som man är stolt över. I morse hände det igen. Jag läste om tolvårige Teo Lindström, i reggaekretsar mest känd som Junior Natural, som spelat in en av farsans låtar och givit ut den på sjutumssingel. Skithäftigt, och inte lite rebellkänsla.

Så fort jag kommer hem till Uppsala igen, ska jag ha ett ex. Eller kanske två. Varav ett signerat. För det är ju som de säger - reggae på cd är inte samma grej!

Penny Arcade - lagom nördig!

Serier är som alla vet en underskattad konstform. Och jag har tipsat om flera bra nätserier här på 11147. Nu är det dags för Penny Arcade. Det handlar mycket om spel, men har också en hel del fokus på användning av ny teknik och Internet.

En av de allra bästa stripparna handlar om Linuxnördar som vill kunna köra operativsystemet Linux på Microsofts spelmaskin Xbox. Förstår man det, så har man behållning av strippen. Mycket nöje!

Tandvärk så ända in i h-vete!

I onsdags började jag känna av tandvärk. Det ilade i tänderna och det började göra ont på allvar i en kindtand. I torsdags träffade jag tandläkaren som sa att det var 50-50 chans att jag skulle få behålla tanden, men annars skulle ontet ebba ut på tre månader. Jag trodde att de skulle laga något akut hål, men det var en dålig tandborste som gjort tandköttet inflammerat. Istället blev jag ordinerad ny tandborste och fluorsköljning.

Jag följde tandläkarens ordination till punkt och pricka, men i lördags, drygt två dagar efter besöket hos tandläkaren, så började det svida på hela nedre höger sida där jag tidigare bara haft ont i en enda tand. Dessutom kändes det som öroninflammation. Så det var bara att ringa sjukvårdsrådgivningen och boka tid på vårdcentralen. Läkaren trodde att jag var allergisk mot något i fluorsköljet, så hon rekommenderade mig att avbryta den behandlingen. Istället skulle jag ta antihistaminer och ett munskölj mot värk.

Nu har det gått ett drygt dygn sen läkarbesöket. Och jag känner mig mycket bättre. Tandvärken har minskat betydligt och jag har ändå tagit hälften så många värktabletter som igår. Men det ska då vara fan att man är allergisk mot så enkla saker som flourskölj!

Moderaterna vill göra censuren frivillig

På ytan verkar de borgerliga partierna betydligt mer frihetligt lagda än vänstern. De har massor av idéer om hur företagandet ska kunna fungera så fritt som möjilgt, och det är säkert bra för de svenska företagarna.

Men förbudsivern finns högerut på ett helt annat sätt än inom vänstern. Moderaternas Beatrice Ask vill att nätleverantörerna (ComHem, Bredbandsbolaget med flera) borde ta "ansvar för saker som är direkt skadliga och samhällsfarliga". Och Mats Johansson, moderaternas mediepolitiske talesman anser att det ska instiftas en "Internetombudsman" som ska ha som viktigaste uppgift att se till att nätleverantörerna utför någon form av saneringsarbete.

Hittills har nätleverantörerna vägrat, och jag kommer definitivt inte att anlita en nätleverantör som faller för regeringens påtryckningar. Ansvaret att se till att lagar och regelverk efterlevs ska inte läggas på dem, utan hos Polisen eller i vissa fall Säpo.

Detta kan vara extra farligt eftersom EU beslutat att nätleverantörerna inte får lämna ut uppgifter till myndigheter om en användare i deras nät misstänks för att ha delat ut upphovsrättsskyddad musik. Om polisen inte får göra det, så vill regeringen kringgå detta genom att skapa en "frivillig" självsanering.

Men vi får inte glömma Posten, som sprider allt möjligt åt företag, skumma organisationer och underliga typer. Ska Posten också agera saneringsfirma, på samma sätt som Glocalnet snart kommer att tvingas göra? Det är samma typ av information, men i annan form. Ett e-brev ska inte ha ett sämre skydd än samma sak som skrivs på papper. Men det är faktiskt precis det som nämnda moderater kräver.

I konsekvensens namn måste Postens budget ökas så att de kan öppna och läsa all post, för att sedan försluta den och skicka den vidare till adressaten (eller Polisen/Säpo om innehållet var tvivelaktigt). Eftersom Posten är statligt (nåja, ett litet tag till i alla fall), så kan ju regeringen besluta detta omgående. När moderaterna öppet erkänner att alla brev borde läsas på samma sätt som e-brev eller webbsidor, oavsett om man anser sig ha råd med det eller ej, så kan jag ta deras idéer för annat än ogenomtänkta. Jo, förresten: De är redan tragiska.

Loppis regerar

Under sommarvistelsen i Västervik avklarades årets obligatoriska besök på IFK:s loppis. Jag brukar inte hitta så mycket, men idag bytte nio skivor ägare till det facila priset av 30 kronor. Flera av dem är perfekta gåbort-presenter, såsom Boney M:s "20 Golden Hits" (där titeln ljuger, eftersom de inte hade så många hits) och Talking Heads "Little Creatures" med hitarna "Road To Nowhere" och "And She Was". Dessutom fick jag ett tomt omslag till Kiss "Destroyer" (se bild) på köpet, med rätt innerpåse. Inte illa.

Och eftersom tidningen Red Hot Magazine tipsat om Julie London i senaste numret, plockade jag upp hennes "Sings Soft & Sweet" som förhoppningsvis är en bra introduktion till hennes musik.

Det nördigaste i samlingen blev en fyrkanalsskiva (ja, grammofonskiva med fyra kanaler istället för stereo) där Herbert von Karajan dirigerar Berlinfilharmonikerna och pianisten Alexis Weissenberg. Någon dag ska jag skaffa mig en skivspelare som kan spela fyra kanaler. Idag är dock inte den dagen.

Men jag dissade ett signerat exemplar av Harpos debutskiva "Leo The Leopard". Det var väl klottrat på, eftersom jag dissade det. Minns inte just nu. Men eftersom den är med i boken "Sveriges sämsta skivomslag" så vill jag ha ett bra exemplar. Är det någon ägare till skivan som vill ge sig tillkänna?