Miljövänligt - återanvänd julkalender!

Jag hade själv tänkt att tota ihop en julkalender till i år, men nu vet jag inte längre. Ja, det är ju inte omöjligt, förstås, men bloggen Alliansfritt Sverige gav ut en kalender i fjol som jag nyss upptäckte och som jag vill rekommendera varmt.

På fjolårets kalender kan man läsa ett citat från Niklas Wykman (MUF-ordförande, bilden), som i sin blogg i fjol skrev: "Vänstermänniskorna jublar såklart över miljöproblemen. De vill att det ska gå åt helvete för miljön."

Med tanke på hur bra fjolårets kalender var, har jag stor förhoppning om nästa!

Priset och hur illiterat man kan känna sig

Så har då årets nobelpris i litteratur delats ut. Det gick till en fransman som jag aldrig ens hört namnet på tidigare. Det må ju vara hänt. Men vid en genomgång som min kollega EG fick mig att göra, kunde jag lite besviket konstatera att jag bara läst två av de som fått det prestigefyllda priset sedan 1960.

Det är inte lite utan att man känner sig illiterat, eller åtminstone ganska svensson, när man inser det. Jag får väl skylla på att jag läste Täcknamn Odessa redan som 12-åring (men uppskattade den inte), Gödel-Escher-Bach i gymnasiet och sedan diverse böcker om och kring popmusik. Jag önskar att jag hade ett lika kompromisslöst förhållande till böcker som till musik, men det förblir nog bara en önskan.

I don't know why you say hello - I say goodbye!

Ringde till Tre i torsdags för att säga upp mitt mobila bredband. Det gick åt skogen. När jag valt alternativet "Om du funderar på att säga upp ditt abonnemang, tryck 5" så blev jag raskt bortkopplad. Två gånger. Valde då att trycka på 1, vilket skulle leda mig till "fakturafrågor". Det tyckte jag var lagom nära, eftersom det är en fråga om att jag inte vill ha fler fakturor.

Det sket sig. Fem minuters kö blev 25 minuter utan att någon ville ägna tid åt mig. Och eftersom de inte anger hur många som står före i kön fick jag ingen indikation på att kön verkligen gick framåt och inte bakåt. Jag gav upp för dagen.

Men deras webbchat, då? Nej, den har de tagit bort. Och det var definitivt lika bra. Jag har nämligen blivit väldigt styvmoderligt behandlad via den, och flera har drabbats av samma sak. Märkligt hur man kan anstränga sig så för att skrämma bort kunderna.

Igår hade jag ingen tid att ringa för att säga upp, men idag, minsann. Sagt och gjort.

När jag idag vid ungefär 17.15 valde att trycka "5" så fick jag veta att kundservicen var stängd för dagen och att de stängde redan klockan 19.00. Hmmm.

Jag provade att trycka "1" istället, eftersom det fortfarande på ett långsökt sätt handlade om fakturor. En Stephanie var väldigt glad och tillmötesgående, men hon sade att abonnemangsavdelningen var den enda som hade befogenheter att avsluta abonnemang, men de öppnar först klockan 08.00 på måndag morgon.

Så struliga som Tre har varit med fakturor och tjänster som kopplas bort många gånger om, ska jag nu göra mitt yttersta för att inte ha med dem att göra igen. Kan mitt teleabonnemang säga "Goodbye Tre" och "Hello Telia/iPhone" snart, kanske?

UPDATE: Igår ringde jag och sade upp telefonabonnemanget hos Tre. De ville naturligtvis förlänga abonnemanget och pracka på mig en HTC Touch Diamond istället, men jag känner inte för en Windowsmobil. Så jag sa: "Fullkomligt ointressant", tackade för trevligt bemötande och sa tack och ajöss. I helgen beställer jag iPhone. Hör av er om ni vill ha det nya numret. Annars skickar jag säkert ut det i alla fall i hopp om att någon faktiskt vill ringa mig.

Något du inte visste att du behövde?

Jag lyssnar mycket på poddradio. Det är flera program jag lärt mig uppskatta, men som jag inte här någon som helst aning om när de sänds på riktigt. Det är befriande att inte alltid behöva sitta framför radion precis när programmet sänds.

Bäst just nu är P1 Dokumentär som ger fantastisk inblick i andra människors livsöden. Både tillbakalutat och insiktsfullt på samma gång. Det borde vara obligatorisk lyssning för alla som har reklam-tv som främsta källa till mediakonsumtion. Just nu är berättelsen "Ingen blev hårfrisörska" - ett program om några femtiotalsflickor och vad som hände med dem - det som fångar mitt intresse. Bilden till höger är central i programmet.

Men vanlig radio - över FM-bandet - är fortfarande överlägset när man här möjlighet att lyssna. Och sedan vi sålde kolonilotten har jag tagit hem den lilla bordsradion som just nu står på köksbordet och förgyller morgnarna. Den är inte lika bra som köksradion i mitt föräldrahem, men den duger ett tag.

Men på tal om ljud i köket så måste jag göra slag i saken och se till att kunna spela upp musik i köket, och jag vill kunna spela upp det från anläggningen i vardagsrummet. Jag har stora delar av utrustningen som behövs, så det är väl bara den berömda tummen som ska hitta ut.

Vi låter statistiken tala för sig

Den här gången tänkte jag inte prata så mycket, utan låta statistiken tala för sig själv. I det här fallet är det staplarna som ni kan se till vänster som är intressanta.

Jag hittade det på den för mig nya bloggen Motbilder. Även om ni inte håller med alla gånger (vilket man inte ska göra), så presenteras nya perspektiv på saker i tillvaron. Det är aldrig fel. Men det kan vara nog så skrämmande.

Sju år för kamp för yttrandefrihet

Idag är det sju år sedan den svenske journalisten Dawit Isaak fängslades i sitt tidigare hemland Eritrea. Han hämtades, likt nio andra ledande journalister, i sin bostad den 23 september 2001.

Den eritreanska regeringen utnyttjade att världens blickar låg på ruinerna efter World Trade Center och såg till att tysta den fria opinionsbildningen som börjat komma igång i landet.

Dawit har inte fått någon rättegång. Han får inte träffa sin familj, och den eritreanska regimen säger att frågan om hans fängsling är en rent eritreansk angelägenhet eftersom han har dubbelt medborgarskap.

Idag protesterar en rad organisationer tillsammans vid Eritreas ambassad, något de brukar göra enskilt varje tisdag.

Det finns saker du kan göra också - stora som små. Läs på FreeDawit.com så får du veta mer.

Värsta ljudplågan?

Hörde glassbilens ostämda melodi i förra veckan. Lille L ropade genast att han ville ha glass. Eftersom Hemglass är sålt till Nestlé och produktionen flyttad från Strängnäs till Danmark, så blev det inget av med det. Deras glass är ju inte ens billigast längre.

Men melodin fick mig att undra vilket som är värst? Utrop från en minaret eller glassbilen som får göra ljudlig reklam för sina varor inne i våra bostadsområden?

Nu tycker jag inte att någon av dessa har en chans i störningsligan gentemot exempelvis privatbilism i stadskärnan, men visst visar valet av hackkyckling vad man stör sig mest på: Folk som råkar ha en annan religion än den man själv växte upp med (alltså per definition konstig) eller glassbilen som använder en lagom ostämd signal för att få barnen att ropa glatt.

Spårning är inte alltid övervakning

Spårbilar har testats några år i Uppsala, och tydligen var det med bra resultat. Statens Institut för Kommunikationsanalys, SIKA, har kommit fram till att spårbilar är miljövänliga. Kanske inte direkt någon nyhet. Men att de dessutom är samhällsekonomiskt lönsamma skadar inte direkt.

Så nu väntar vi på att att någon ska ta tag i dessa spårbilar och införa dem när alla tester är slutförda. Det vore bra schysst att kunna hoppa in i en spårbil lite när som helst och ta sig från en stad till en annan på nolltid.

Bilden är tagen från filmen "Bubbles And Beams" (SIKA 2007). Där berättar man att beräknad restid mellan Eskilstuna och Västerås är 10 minuter. Och det är en sträcka på 33 kilometer! Mitt inne i en medelstor svensk stad kanske man inte kan hålla så hög hastighet, men det skulle utan tvekan kunna innebära smidiga resor mellan två förorter utan att behöva byta fordon. Vad finns det då för anledning att ta bilen?

Eftersom det inte behövs någon förare i dessa vagnar, verkar det också som att det finns möjlighet att ha spårbilar när som helst på dygnet. Snacka smidigt!

Tyvärr pratar SIKA om att detta är en vision för 2040. Men ju tidigare, desto bättre!

Richard Wright är död

Richard Wright, en av grundarna till Pink Floyd, har gått ur tiden efter en kort tids kamp mot cancer.

Senast Pink Floyd stod på scen som en kvartett var Live 8 för drygt tre år sedan, då basisten Roger Waters togs till nåder för ett bättre syfte.

Wright var inte den som skrev flest låtar i gruppen, men med "Us And Them" och "The Great Gig In The Sky" skrev han in sig för alltid i min bok över rockkompositörer.

Detta torde också innebära att vi sett Pink Floyd för sista gången - med eller utan Roger Waters. Också det mycket sorgligt.

Kultur dagen efter

Dagen efter kulturnatten gick jag och L runt i stan och roade oss. Ja, det vill säga att jag försökte underhålla honom i några timmar, samtidigt som jag skulle få tag i min väska som jag glömt på Norrlands natten före.

Vi började förhoppningsfullt med att försöka gå på torgfika på Värmlands nation. Det gick fullkomligt åt skogen. 20 minuter efter att man skulle öppnat var porten väldigt låst. Vi gick till Panini istället. Det brukar vara ett säkert kort. Men den här gången var till och med paninipizzan oaptitlig. L, som delade pizza med mig, fick ovanligt mycket. Jag fick hållas med salladen som alltid har en god vitlöksdressing. Och kaffet på maten, förstås, som är bland det bästa restaurangkaffet som serveras i stan.

Efter pizzan gick vi till Upplandsmuseet och spanade in deras Bahcoutställning. Och lekhörnan som till stora delar är formgiven av Sven Nordqvist. L lekte länge och väl.

När vi lämnade museet fick L med sig ett Mulle Meck-vykort för fem spänn (gissa vem som fick betala?). I entrén stod dessutom ett par korgar med böcker, och jag lade vantarna på "Byggnadsminnen i Uppsala län" och "Tyckt om hus i Uppsala län". Alldeles gratis. Och jag som är väldigt förtjust i gamla bilder på Uppsalahus blev naturligtvis väldigt glad. Särskilt boken om byggnadsminnen är väldigt fin.