Behandla andra så som du vill bli behandlad?

Förra gången jag vabbade, alltså var hemma från jobbet för vård av barn, var i november. Det tog ungefär två månader för Försäkringskassan att betala ut pengarna. Det drabbade mig verkligen inte i någon större utsträckning, eftersom jag inte måste vända på precis varenda slant för att få månaden att gå ihop.

Den 9 januari vabbade jag igen. Den här gången har jag dröjt lite med att skicka in intyget som regeringen tvingat Försäkringskassan att kräva in från vabbande föräldrar – i skrivande stund 15 dagar sedan jag fick blanketten i min hand.

Döm därför om min förvåning när jag idag fick ett brev som gick ut på att jag snarast måste lämna in intyget. "Om du inte lämnar den här uppgiften senast den 12 februari 2009 kommer ... din begäran kommer att avslås och ingen ersättning betalas ut för den 9 januari", kunde jag läsa i det korta, hotfulla brevet som avslutades med orden "Med vänlig hälsning".

Jag har inte i min vildaste fantasi tänkt att det skulle vara speciellt bråttom. Och absolut inte när Kassan själv dröjer upp till tre månader med att betala ut pengar till de som gjort rätt på alla sätt och vis. Inte ens ett ord om omprövning eller överklagande.

Jag förstår att Försäkringskassan har mycket att göra, och socialminister borde ha gjort något åt deras arbetsbelastning för länge sedan. Men någon jävla måtta måste det väl vara på fräckheterna?

Friskolor - med kommunal subvention

Stiftelsen Uppsala musikklasser vill starta friskola och ta med sig 90 av de elever som idag finns i gamla Nannaskolan.

Problemen är bara att Uppsala kommun har satsat 87 miljoner kronor på att få in musikklasserna i Nannaskolan. Och det skulle krävas stora investeringar för att få in friskolan i Lärarseminariet i Luthagen, där de erbjudits plats. De stora investeringarna läggs naturligtvis på hyran. Och den måste kommunen enligt lag betala även för friskolor.

Kommunalrådet Cecilia Forss (m) menar: "Idén att stoppa en friskola på grund av kommunens lokalproblem finns inte inom alliansen."

Man kan naturligtvis tycka att det är bra med friskolor, men ska man kasta många miljoner i sjön bara för att privatisera 90 av musikklassernas elever? Snacka om att privatisera till varje pris.

Skolan - ett enda stort experiment?

Vi går mot en friare skola. Ja, det vill säga att kommunala skolor säljs ut med rasande fart så att fler kan göra pengar på utbildning.

Naturligtvis måste folk få tjäna pengar, men med den mest decentraliserade skolan i hela OECD så riskerar vi att få kommunalpolitiker som inte tar ansvar för skolan på samma sätt som om de var i kommunal regi. Och blir de inte privatiserade, så kan de istället bli "kommunala friskolor".

Det står fullkomligt självklart att om privatiseringen av skolan ska fortsätta, så måste också översynen av skolorna öka. Det handlar om våra skattepengar. Kanske måste man också ha möjlighet till insyn på flera sätt som man inte har idag i vanliga privata företag.

Att bota symtomen, inte orsaken

Idag läser jag att skolminister Jan Björklund vill "stå upp för de svaga eleverna". Det ska han göra genom att ge möjlighet att flytta mobbare till andra skolor. Detta är uppenbarligen så akut att det ska genomföras till och med innan regeringens hela nya plan för den framtida skolan läggs fram.

Men mobbarna är inte de elever som klarar sig bäst i samhället. De är istället några av de som presterar sämst och får de absolut sämsta jobben vad gäller både arbetsmiljö och lön. Så nog kan man säga att även mobbare behöver stöd. Jag vill inte på något sätt försvara mobbningen. Tvärtom. Men så länge vi har en miljö som framkallar osäkra och svaga elever, kommer det att finnas mobbare.

Skolbyte är kanske inte alltid en dålig lösning. Men Jan Björklund prioriterar att ta bort symtomet - mobbaren - istället för att försöka lösa grundproblemet. Det som gör att mobbaren känner att han är tvungen att mobba. Normalt blir ju inte mobbaren en tryggare människa för att han eller hon måste byta skola.

Jag vet efter över fem år som lärare att det naturligtvis finns stökiga elever. Men jag vet också att mobbade elever har betydligt mycket mindre möjlighet att bli sedda i en stor klass. Så vad jag vill veta av skolministern är: "När får vi grundskoleklasser på max 22 elever? Och när kommer gymnasieklasser på max 25?" Det behövs. Idag. Före allt annat. Men om sådana mål har jag inte läst en rad.