Inte bara förlorare när polisen förnedrar

Dagens stora skandal måste väl ändå vara Malmöpoliserna som kallat ungdomar för ”blatte” och ”apa”. Flera media, bland annat DN, skriver om händelsen, och man har också möjlighet att höra det på riktigt och se polisens egen film.

Det här är naturligtvis oerhört tragiskt, men inte bara på de sätt som man ser först. Visst – det är något ordentligt snett när polisen, med sin myndighetsutövning, ser på civila som mindre värda. Ingenting positivt kan komma utav det, och frågan är om de ska fråntas möjligheten att möta andra än just poliser i yrket.

Men det som skiner igenom för mig är att ungdomarna och polisen får mindre förtroende för varandra, medan de som sitter högst upp på samhällsstegen och som gjort att vårt samhälle har dessa klyftor, går fria. De som sitter med mångmiljonvillor, höga löner, fallskärmar och bonusar, och vars levnadsstandard inte påverkas nämnvärt om de får en halv miljon mindre i inkomst ett år.

Hela vårt samhälle går ut på att slicka uppåt och sparka nedåt. Och vägen mot guld och rikedomar kan man bara gå ensam. Bli din egen lyckas smed. Om du inte lyckas, så har du inte varit tillräckligt driven, och får skylla dig själv. De som har årslöner på miljonbelopp har förtjänat dem för att de varit smarta och arbetat hårt.

Skulle ungdomarna se samhällsmönstret, skulle de kunna organisera sig för att förändra på allvar. Jag kan dock inte anklaga dem för att inte komma på det själva, eftersom väldigt få vuxna kan se samhällsstrukturen och läsa av vad som egentligen är fel i den.

På något sätt måste vi bli av med det maktmissbruk som poliser emellanåt gör sig skyldiga till; skjuta mentalt sjuka till döds, stoppa demonstrationer som fått polistillstånd och regelbundet övervåld. Rasistiska tillmälen är bara symtom på ett stort problem – inte problemet i sig. Och problemet ligger inte främst hos polisen, utan mycket högre upp.

Men oavsett mitt resonemang ovan, ska det bli intressant att höra poliserna förklara sig i en kommande rättegång. Om det nu blir någon sådan. Det tenderar ju att inte bli det när poliser åtalas. Och blir det rättegång får de knappt en knäpp på näsan. Inte för att jag är för hårdare straff, men myndighetsutövare måste sköta sig lite bättre än andra. Särskilt såna med både batong och pistol.

Behandla andra så som du vill bli behandlad?

Förra gången jag vabbade, alltså var hemma från jobbet för vård av barn, var i november. Det tog ungefär två månader för Försäkringskassan att betala ut pengarna. Det drabbade mig verkligen inte i någon större utsträckning, eftersom jag inte måste vända på precis varenda slant för att få månaden att gå ihop.

Den 9 januari vabbade jag igen. Den här gången har jag dröjt lite med att skicka in intyget som regeringen tvingat Försäkringskassan att kräva in från vabbande föräldrar – i skrivande stund 15 dagar sedan jag fick blanketten i min hand.

Döm därför om min förvåning när jag idag fick ett brev som gick ut på att jag snarast måste lämna in intyget. "Om du inte lämnar den här uppgiften senast den 12 februari 2009 kommer ... din begäran kommer att avslås och ingen ersättning betalas ut för den 9 januari", kunde jag läsa i det korta, hotfulla brevet som avslutades med orden "Med vänlig hälsning".

Jag har inte i min vildaste fantasi tänkt att det skulle vara speciellt bråttom. Och absolut inte när Kassan själv dröjer upp till tre månader med att betala ut pengar till de som gjort rätt på alla sätt och vis. Inte ens ett ord om omprövning eller överklagande.

Jag förstår att Försäkringskassan har mycket att göra, och socialminister borde ha gjort något åt deras arbetsbelastning för länge sedan. Men någon jävla måtta måste det väl vara på fräckheterna?

Ulf Carlsten har lämnat oss

På något vis trodde jag aldrig jag skulle skriva det här. Men Ulf Carlsten, mannen som personifierade Rackis för de flesta musikintresserade Uppsalabor, avled klockan fyra i morse. Än så länge vet jag inte orsaken, men det lär väl stå i UNT när de väl får upp ögonen på denna Uppsalas största (och hittills tråkigaste) nyhet i år.

Jag lärde känna Uffe när jag jobbade på tidningen Uppsala Demokraten som nöjesredaktör. Han bokade band till Rackis, och jag listade kulturhändelser - bland annat musiken på Rackis, förstås. Vi pratades vid någon gång i veckan och han som egentligen hade viktigare saker för sig berättade glatt om vilka band som skulle spela. Och jag fick naturligtvis komma in gratis på alla spelningar för att ta del av kulturlivet mitt i studentområdet.

Uffe lät mig också hålla en födelsedagsfest på Rackis i juni 1995. På scen stod Daniel Reichbergs Hot Breeze som spelade hårdrock inför fler än hundra personer. Jag hade jobbat hårt för att det skulle komma så mycket folk, och det var säkert lönsamt att ha så många där en onsdag, men hur skulle Uffe veta det när han tackade ja?

Det var ju lite si och så med möjligheterna att driva Rackis, så källarlokalen på Rackarberget fick stängas och drevs sist jag såg av någon kulturförening med utländskt ursprung. Inget fel i det, men det blev aldrig mer några schyssta gig i den lokal där man var ett med bandet mer än i någon annan konsertlokal jag varit i.

Jag kände verkligen inte Uffe närmare. Han hade förmodligen sin gräns för hur han släppte de flesta in på livet, och så måste man väl vara som halvofficiell person. Jag tror att det var många som hade ungefär samma relation som jag - ingen närmare kontakt, men han var ändå stenhårt uppskattad av alla jag vet.

Jag trodde inte heller att det skulle bli så jobbigt att skriva om Uffes bortgång. Men en legend har lämnat oss. Räkna med många hundra på begravningen - och kondoleanserna lär bokstavligt talat strömma in från hela världen. Ulf Carlsten blev 57 år.

När blev jag service åt Comhems kundtjänst?

Ringde Comhem härom nyligen. Det var nämligen ränder över rutan på ett par kanaler och ganska dålig bild på ytterligare några. Och efter en inte alltför lång stund kom jag fram och beskrev mitt dilemma.

"Har dina grannar samma problem?" fick jag som svar. "Det vet jag inte", svarade jag sanningsenligt. "Kan du kolla med en granne och ringa tillbaka till oss?" hörde jag i luren.

Jag trodde inte mina öron. "Nej", svarade jag. "Det kommer jag inte att göra."

"Då kan vi tyvärr inte hjälpa dig."

"Du måste skämta!" blev mitt förvånade svar. Men hon stod på sig. Att det dessutom var mitt på dagen för att jag vabbade, och att huset i princip är tomt på dagtid, hade ingen som helst inverkan på hennes bristande välvilja. "Vi måste veta om det är fel hos dig eller i hela huset." Och det gick tydligen inte alls för sig att kolla nere vid huvudstationen i källaren först innan man kom till mig.

Naturligtvis är det en principsak. Om jag har fel på tv:n ska jag väl inte behöva kuta runt bland mina grannar och kolla om de har samma fel innan Comhem är intresserade av att hjälpa mig? Dessutom har jag en granne som har en enorm social fobi, och som absolut inte skulle ringa på någon dörr i trapphuset för att få reda på om tv:n är trasig. Men det är klart - folk med social fobi kanske inte behöver ha någon som helst kontakt med yttervärldens, så tv och radio är nog ingen nödvändighet för dem.

Till saken hör att jag inte ens är kund hos Comhem. Det är det min hyresvärd som är. Men hyresvärden hänvisar glatt alla tv-problem vidare till Comhem och låter dem våndas där.

Så jag fick lösa problemet med den dåliga bilden själv. Det visade sig att det var uttaget som satt löst sedan deras tekniker installerat det för några år sedan. Och de två killar som kom och fixade uttaget var mycket trevliga och bytte ut det mot ett bättre. De passade också på att berätta att signalen var av godkänd kvalitet, men i princip så dålig som den får vara. Så till slut fick jag hyfsad tv, trots att jag inte sprungit runt i mitt trapphus.

Nej, jag vet att det inte är hon på kundtjänst som bestämt hur kommunikationen med kunderna går till. Men hon måste ju ändå ha tänkt på hur dumt systemet är när fler än jag protesterat. Eller så är det kanske inte många fler än jag som har klagat på detta sätt att hantera felanmälningar. Och det vore ju riktigt skrämmande.

Oväntat besök

Jag trodde inte det var möjligt. Men det var det. IPRED-lagen som debatterats så mycket för att film- och skivbolagen får möjlighet att kräva skadestånd av dig visade sig faktiskt vara mycket värre än man trodde. Inte nog med att bolagen får polisbefogenheter - de får också följande möjligheter:

* Frysa bankkontot för en abonnemangsinnehavare från vars konto någon misstänks ha fildelat. Inte den som faktiskt fildelat, utan abonnemangsinnehavaren.

* Göra husrannsakan hos abonnemangsinnehavaren. Återigen - inte den som faktiskt fildelat. Och detta för brott som inte ens ger fängelse. Detta får inte ens polisen göra.

* Få ut identiteten på abonnemangsinnehavaren - 30 dagar innan abonnemangsinnehavaren själv får veta det.

Jag ber att få understryka att så länge vi har lagar som förbjuder viss fildelning så måste det finnas resurser för att beivra brott. Men dessa resurser ska ligga hos polisen - inga andra. Och man ska inte låta privatpersoner (även om de är i yrket) få större befogenheter än polisen.

Detta är en nedmontering av rättsstaten som saknar motstycke. Jag vill inte för mitt liv att privata företag ska få veta något om mig och mina surfvanor. Det är bara polisen som står under demokratisk ledning som ska få göra något sådant. Allt annat är de facto en steg på övergången till ett privat polisväsende. Och det är ett samhälle jag aldrig, aldrig kan acceptera.

Miljövänligt - återanvänd julkalender!

Jag hade själv tänkt att tota ihop en julkalender till i år, men nu vet jag inte längre. Ja, det är ju inte omöjligt, förstås, men bloggen Alliansfritt Sverige gav ut en kalender i fjol som jag nyss upptäckte och som jag vill rekommendera varmt.

På fjolårets kalender kan man läsa ett citat från Niklas Wykman (MUF-ordförande, bilden), som i sin blogg i fjol skrev: "Vänstermänniskorna jublar såklart över miljöproblemen. De vill att det ska gå åt helvete för miljön."

Med tanke på hur bra fjolårets kalender var, har jag stor förhoppning om nästa!

Priset och hur illiterat man kan känna sig

Så har då årets nobelpris i litteratur delats ut. Det gick till en fransman som jag aldrig ens hört namnet på tidigare. Det må ju vara hänt. Men vid en genomgång som min kollega EG fick mig att göra, kunde jag lite besviket konstatera att jag bara läst två av de som fått det prestigefyllda priset sedan 1960.

Det är inte lite utan att man känner sig illiterat, eller åtminstone ganska svensson, när man inser det. Jag får väl skylla på att jag läste Täcknamn Odessa redan som 12-åring (men uppskattade den inte), Gödel-Escher-Bach i gymnasiet och sedan diverse böcker om och kring popmusik. Jag önskar att jag hade ett lika kompromisslöst förhållande till böcker som till musik, men det förblir nog bara en önskan.

I don't know why you say hello - I say goodbye!

Ringde till Tre i torsdags för att säga upp mitt mobila bredband. Det gick åt skogen. När jag valt alternativet "Om du funderar på att säga upp ditt abonnemang, tryck 5" så blev jag raskt bortkopplad. Två gånger. Valde då att trycka på 1, vilket skulle leda mig till "fakturafrågor". Det tyckte jag var lagom nära, eftersom det är en fråga om att jag inte vill ha fler fakturor.

Det sket sig. Fem minuters kö blev 25 minuter utan att någon ville ägna tid åt mig. Och eftersom de inte anger hur många som står före i kön fick jag ingen indikation på att kön verkligen gick framåt och inte bakåt. Jag gav upp för dagen.

Men deras webbchat, då? Nej, den har de tagit bort. Och det var definitivt lika bra. Jag har nämligen blivit väldigt styvmoderligt behandlad via den, och flera har drabbats av samma sak. Märkligt hur man kan anstränga sig så för att skrämma bort kunderna.

Igår hade jag ingen tid att ringa för att säga upp, men idag, minsann. Sagt och gjort.

När jag idag vid ungefär 17.15 valde att trycka "5" så fick jag veta att kundservicen var stängd för dagen och att de stängde redan klockan 19.00. Hmmm.

Jag provade att trycka "1" istället, eftersom det fortfarande på ett långsökt sätt handlade om fakturor. En Stephanie var väldigt glad och tillmötesgående, men hon sade att abonnemangsavdelningen var den enda som hade befogenheter att avsluta abonnemang, men de öppnar först klockan 08.00 på måndag morgon.

Så struliga som Tre har varit med fakturor och tjänster som kopplas bort många gånger om, ska jag nu göra mitt yttersta för att inte ha med dem att göra igen. Kan mitt teleabonnemang säga "Goodbye Tre" och "Hello Telia/iPhone" snart, kanske?

UPDATE: Igår ringde jag och sade upp telefonabonnemanget hos Tre. De ville naturligtvis förlänga abonnemanget och pracka på mig en HTC Touch Diamond istället, men jag känner inte för en Windowsmobil. Så jag sa: "Fullkomligt ointressant", tackade för trevligt bemötande och sa tack och ajöss. I helgen beställer jag iPhone. Hör av er om ni vill ha det nya numret. Annars skickar jag säkert ut det i alla fall i hopp om att någon faktiskt vill ringa mig.

Något du inte visste att du behövde?

Jag lyssnar mycket på poddradio. Det är flera program jag lärt mig uppskatta, men som jag inte här någon som helst aning om när de sänds på riktigt. Det är befriande att inte alltid behöva sitta framför radion precis när programmet sänds.

Bäst just nu är P1 Dokumentär som ger fantastisk inblick i andra människors livsöden. Både tillbakalutat och insiktsfullt på samma gång. Det borde vara obligatorisk lyssning för alla som har reklam-tv som främsta källa till mediakonsumtion. Just nu är berättelsen "Ingen blev hårfrisörska" - ett program om några femtiotalsflickor och vad som hände med dem - det som fångar mitt intresse. Bilden till höger är central i programmet.

Men vanlig radio - över FM-bandet - är fortfarande överlägset när man här möjlighet att lyssna. Och sedan vi sålde kolonilotten har jag tagit hem den lilla bordsradion som just nu står på köksbordet och förgyller morgnarna. Den är inte lika bra som köksradion i mitt föräldrahem, men den duger ett tag.

Men på tal om ljud i köket så måste jag göra slag i saken och se till att kunna spela upp musik i köket, och jag vill kunna spela upp det från anläggningen i vardagsrummet. Jag har stora delar av utrustningen som behövs, så det är väl bara den berömda tummen som ska hitta ut.

Vi låter statistiken tala för sig

Den här gången tänkte jag inte prata så mycket, utan låta statistiken tala för sig själv. I det här fallet är det staplarna som ni kan se till vänster som är intressanta.

Jag hittade det på den för mig nya bloggen Motbilder. Även om ni inte håller med alla gånger (vilket man inte ska göra), så presenteras nya perspektiv på saker i tillvaron. Det är aldrig fel. Men det kan vara nog så skrämmande.