Behandla andra så som du vill bli behandlad?

Förra gången jag vabbade, alltså var hemma från jobbet för vård av barn, var i november. Det tog ungefär två månader för Försäkringskassan att betala ut pengarna. Det drabbade mig verkligen inte i någon större utsträckning, eftersom jag inte måste vända på precis varenda slant för att få månaden att gå ihop.

Den 9 januari vabbade jag igen. Den här gången har jag dröjt lite med att skicka in intyget som regeringen tvingat Försäkringskassan att kräva in från vabbande föräldrar – i skrivande stund 15 dagar sedan jag fick blanketten i min hand.

Döm därför om min förvåning när jag idag fick ett brev som gick ut på att jag snarast måste lämna in intyget. "Om du inte lämnar den här uppgiften senast den 12 februari 2009 kommer ... din begäran kommer att avslås och ingen ersättning betalas ut för den 9 januari", kunde jag läsa i det korta, hotfulla brevet som avslutades med orden "Med vänlig hälsning".

Jag har inte i min vildaste fantasi tänkt att det skulle vara speciellt bråttom. Och absolut inte när Kassan själv dröjer upp till tre månader med att betala ut pengar till de som gjort rätt på alla sätt och vis. Inte ens ett ord om omprövning eller överklagande.

Jag förstår att Försäkringskassan har mycket att göra, och socialminister borde ha gjort något åt deras arbetsbelastning för länge sedan. Men någon jävla måtta måste det väl vara på fräckheterna?

Ulf Carlsten har lämnat oss

På något vis trodde jag aldrig jag skulle skriva det här. Men Ulf Carlsten, mannen som personifierade Rackis för de flesta musikintresserade Uppsalabor, avled klockan fyra i morse. Än så länge vet jag inte orsaken, men det lär väl stå i UNT när de väl får upp ögonen på denna Uppsalas största (och hittills tråkigaste) nyhet i år.

Jag lärde känna Uffe när jag jobbade på tidningen Uppsala Demokraten som nöjesredaktör. Han bokade band till Rackis, och jag listade kulturhändelser - bland annat musiken på Rackis, förstås. Vi pratades vid någon gång i veckan och han som egentligen hade viktigare saker för sig berättade glatt om vilka band som skulle spela. Och jag fick naturligtvis komma in gratis på alla spelningar för att ta del av kulturlivet mitt i studentområdet.

Uffe lät mig också hålla en födelsedagsfest på Rackis i juni 1995. På scen stod Daniel Reichbergs Hot Breeze som spelade hårdrock inför fler än hundra personer. Jag hade jobbat hårt för att det skulle komma så mycket folk, och det var säkert lönsamt att ha så många där en onsdag, men hur skulle Uffe veta det när han tackade ja?

Det var ju lite si och så med möjligheterna att driva Rackis, så källarlokalen på Rackarberget fick stängas och drevs sist jag såg av någon kulturförening med utländskt ursprung. Inget fel i det, men det blev aldrig mer några schyssta gig i den lokal där man var ett med bandet mer än i någon annan konsertlokal jag varit i.

Jag kände verkligen inte Uffe närmare. Han hade förmodligen sin gräns för hur han släppte de flesta in på livet, och så måste man väl vara som halvofficiell person. Jag tror att det var många som hade ungefär samma relation som jag - ingen närmare kontakt, men han var ändå stenhårt uppskattad av alla jag vet.

Jag trodde inte heller att det skulle bli så jobbigt att skriva om Uffes bortgång. Men en legend har lämnat oss. Räkna med många hundra på begravningen - och kondoleanserna lär bokstavligt talat strömma in från hela världen. Ulf Carlsten blev 57 år.